It’s just a ride

facebookbild

I am a passenger on this ride called Life. -It’s just a ride, like the late Bill Hicks said.- I was born in Copenhagen, Denmark many years ago. Of that I’m very proud, as an adult i.e. , not when I was a boy. Then I was ashamed of being slightly different from the rest of the friends. I am the father of two daughters. The pride of my life. I have a woman in my life. She makes me a better person. I hold many beliefs but few opinions. Opinions store energy that you need for other things. Especially negative opinions. This blog will be like a palette of thoughts, views and pictures of what makes me tick. I’m like the cat basking in the sun, dozing off, when suddenly something catches my attention and I’m up on all four, fully alert and focused…:-) The blog will be written in english and swedish and sometimes danish as some of my -hopefully- future followers don’t speak swedish and I am a danish passenger living in Sweden with lots of friends abroad.

Hondo II

Hondo II

above pic from the web

Hondo II, plywoodbody
Hondo II, plywoodbody

Denna gitarr, min första riktiga el-gitarr köptes sommaren 1981 på Lassesons Musik i Kristianstad. Jag var jättebakis efter ett nattlig möte med Fräulein Liebfraumilch och en viss mängd Kaptenlöjtnant. Med två medmusikanter i släptåg, lika bakis som jag, blev valet lätt. Jag lyfte ner en gitarr från väggen, provade den lite valhänt under uppmaning från butiksbiträdet att inte repa gitarren med knapparna i jackan. Och sen slog jag till och fick med den hem. Jag provade den först då med förstärkare och den fungerade. Gitarren var med på ett antal spelningar i bandet Marble Index men då tidens mode dom åren hade svängt från ett humbuckerljud a la Steve Jones åt ett spinkigare single coil-ljud köpte jag sedan det året en Sigma-gitarr. En Stratocaster-kopia. Med genomgående hals, som var väldigt modernt då. Det var en av de bästa gitarrer jag haft, jag sålde den för att ha råd med en helsvart Fender Stratocaster. Med tremolo eller svaj som vi säger här. Jag älskar svaj på gitarr. Men Stratan var riktigt riktigt usel. Och jag ångrar att jag sålde Sigman. Men det är en annan historia.

 

Naturen är besjälad

 

 

Min övertygelse är att naturen är besjälad. Vad betyder det? Att naturen har ett medvetande och en livskraft och är del av ett större sammanhang där planeten Jorden, solsystemet och Universum ingår och samverkar. Det betyder också att varenda liten sten, organism och energi vibrerar och lever. Vi är ett, endast separerade av illusioner. Framförallt illusionen om att människan idag 2016 vet allt som är värt att veta och på nåt fantastiskt vis också i förväg kan vet vad som kommer att vara värt att veta i framtiden.

Made with Repix (http://repix.it)
vildkaprifol

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
vägen till Hörjelgården
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
älggräs
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
extraktion av blommedicin enligt Dr Bachs solmetod

Epiphone Riviera 1983 m Bigsby-tremolo

Ibland hittar man bara rätt gitarr. Direkt. I slutet av perioden 1983, i slutet av Die Zuckerfabrik i Hässleholm/Lund, blev jag helt hooked på 60-talsmusiken igen. Från Die Zuckerfabriks depp-rock till 60-tals psykedelia och folkrock. The Beatles och The Byrds, Walker Brothers och Velvet Underground, The Seeds och Love, Jefferson Airplane och framförallt The Doors. Och Neil Young/Crosby, Stills, Nash & Young/Buffalo Springfield krävde en annan gitarr än depprockens svarta Fender Stratocaster. På Musikbörsen i Malmö hängde en röd Gibson ES 335 bredvid denna skönhet. Jag provspelade och valde Epiphonen direkt. Nästa steg blev att försöka byta in Stratan. Det gick, med lite övertalning. Epiphonen har varit med på många, många spelningar och är mkt pålitlig. Bigsby-tremolon kom till ca 10 år senare. En period, en mörk period, funderade jag på att sälja gitarren då den inte höll stämningen, men så bytte jag till tjockare strängar och det blev en helt annat och bättre ljud och den höll sedan stämningen bättre också. Bigsby-svaj/tremolo klär alla gitarrer och det håller stämningen bra. På gitarrhuvudet är fäst en hoprullad sedel, ditsatt av en åhörare av pur uppskattning under en spelning. Denna gitarr får man begrava tillsammans med mej en gång…<3

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Epiphone Riviera

Marchis

Fick en ny gammal gitarr av Jonas Bergström häromdagen. En Marchis. Troligen en japanare. En lågbudget-variant i dåligt skick. Men med charm. Jag fick den för att plocka delar av men när jag såg den ångrade jag mej och det blev ett av många renoveringsprojekt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Marchis
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Marchis
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Marchis, mkt dammig gitarr

Lucky 7 by Egmond

Lucky 7 by Egmond.

Förmodligen den första elgitarr jag såg hemma hos min kusin i Bagsværd i norra Köpenhamn. Den hängde på väggen där hela min barndom och jag beundrade den men fick aldrig prova den. I mycket vuxen ålder fick jag den av min far som ärvt den av sin syster. När jag tvättade gitarrkroppen vecklade 40 års cigarettdoft ut sig i rummet. Gitarrens rostiga strängar och den annorlunda kontakten för gitarrsladden gör att man måste byta mickar. Tyvärr är halsen för klen och klarar inte strängtrycket av en vanliga stämning och den fungerade bäst som lapsteel-ersättare. Det sägs att denna gitarr ingick i ett linguaphone-paket som den danske gitarristen Jørgen Ingmann sålde. Ingmann själv spelade på helst andra gitarrer…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lucky 7 by Egmand
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
annorlunda uttag för gitarrsladd
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
floating pickup

hittade en blogg där man kan läsa mer om just Lucky 7 by Egmond: http://guitarleaks.blogspot.se/2012/11/egmond-guitars.html

En favoritgitarr (Epiphone Riviera 12-string, 1968)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Epiphone Riviera 12-string 1968

Köpte denna 1994 och det var egentligen min 12-strängade elgitarr nr 2. Jag hade redan en Hagström HII 12-string målad i en hiskelig mintgrön färg. Denna gitarr hade ägaren köpt i en knarkarkvart i en London-förort och den visade redan då tecken på flitigt användande. Krackeleringar i lacken och lite slitage i greppbrädan. Men den hade ett underbart ljud och var otroligt bra att spela gitarrsolo på. Enda minuset är att halsen vid det första bandet är mkt smal och att man får modifiera de öppna ackorden för att inte dämpa strängar av misstag. Detta skönhetsfel delar man med Rickenbackers 12-or tydligen… Med en compressor får man det mest fantastiska 60-talspsykedeliska ljud man kan tänka sig. Eight Miles High och andra Byrds-låtar låter underbart med denna gitarr.

Hagström 12-an? Var tvungen att sälja den då ekonomin vid den tiden inte tillät någon gitarr-samling. Det grämer mej för trots att den var ful som stryk var den underbar att spela på med låg action och bra åtkomst för fingarna vid de översta banden.

Update: Hagströmmen har jag fått nys på igen via Lloyd Gramstad, gitarrbyggare i Malmö. Han har vid tillfälle ägt den och mindes mitt namn som fanns på en adresslapp på gitarren! Och han vet vem som äger den idag 2016! Vill ha! Igen!